Det är verkligen barbariskt med terrorism och händelserna i London nu senast får mig att se rött, bli ledsen och undra hur man får stopp på det meningslösa våld som tycks ta allt större plats i jordens alla hörn.
Efterspelets karaktär är också av ledsam art och i ren affektion yttras de mest genomidiotiska förslagen. PK-vänstern menar att världens problem löses med mer öppenhet och kärlek, helt ovetande om terrorismen och islamismens spridningskraft och opportunism. De nationalistiska och konservativa menar istället på nolltolerans, i de värsta fallen mot islam snarare än islamism, och värnande av våra "svenska värden". Det som är bra med en så polariserad debatt är att det aldrig är så illa/bra som någon av sidorna vill hävda, utan sanningen ligger någonstans i mitten.
Varken mer eller mindre tolerans lär kunna lösa terrorismproblematiken och de som påstår något annat gör det för enskilda röster i kommande val. Minskad tolerans kommer öka minoriteters ilska medan ökad tolerans inte skapas som i en fabrik och det råder inte heller bot på den psykiska ohälsa och utanförskap som får människor att genomföra de mest bestialiska våldshandlingar.
Varken mer eller mindre tolerans lär kunna lösa terrorismproblematiken och de som påstår något annat gör det för enskilda röster i kommande val. Minskad tolerans kommer öka minoriteters ilska medan ökad tolerans inte skapas som i en fabrik och det råder inte heller bot på den psykiska ohälsa och utanförskap som får människor att genomföra de mest bestialiska våldshandlingar.
Det värsta förslaget kom från någon av bröderna Ekroth som menade att vi behövde mildra landets vapenlagar för att kunna försvara oss. Detta citatet summerar allt som är fel med demokrati, nämligen att även opassande och ibland rent imbecilla åsikter, förslag och värderingar får komma upp till ytan.
Hela ekvationen är barock och visar inte bara (förhoppningsvis) på ett rent affektionsbundet yttrande, utan också på bristande inblick i världsbilden. Förmildrade vapenlagar skulle förstås öka andelen vapen i omlopp och därmed även risken för medborgargarden öka, samtidigt som våldet knappast lär minska av möjligheten att skjuta ned varandra. Vad Ekroth inte tycks vara införstådd med är att sänkta vapenkrav också skulle gynna kriminella samt öka den allmänna rädslan i samhället. Den trygghet som Ekrotharna i alla fall offentligt tycks värna så mycket om, skulle vi nog kunna kyssa farväl för alltid. Jag börjar betvivla att det ens är ett verkligt mål och kanske rör det sig återigen om retorik för att vinna röster från dem som känner att det var så mycket tryggare förr i tiden.
Jag tror att det stora problemet just nu är att världen i sig är segregerad på så många olika sätt, men där det egentligen främst är den ekonomiska snedfördelningen som förklarar det våld som präglar vår vardag. Man kommer inte ifrån att det är en överväldigande majoritet av islamistiska terrorattentat, så att diskutera bort det är meningslöst. Däremot är det en så begränsad skara människor so genomför dessa handlingar och de har mer än sin religion gemensamt. Psykisk ohälsa och utanförskap är två betungande faktorer som inte sällan kan triggas igång av fattigdom. Tyvärr är ekonomisk "Tvångsfördelning" en icke-fråga idag och om det ens är ett bra förslag låter väl lika affektionssjukt som Ekroths och PK-vänsterns lösningar. Däremot en investering i välfärd, arbete och skola kan bidra till långsiktig förändring. Jag har inga geniala lösningar, men att fokusera på det kontinuerliga och dess processer tror jag är den enda riktiga lösningen. Terrorism kommer att prägla vår samtid många år, men ett målinriktat arbete kan kuva den väsentligt.
En annan grundproblematik ligger i vårt frihetsknarkande. Frihet är västvärldens starkaste ord, mycket till följd av den liberala hegemoni som etablerats till följd av kolonialism, handel, god inventionsförmåga och liberala politiska agendor. Inget ords betydelse är så viktigt för var människa, oavsett politisk tillhörighet. PK-vänstern och nyliberalerna står väldigt nära varandra i sin tro på individens förmågor och rätt till autonomi. Tyvärr är ordet så stort att det ej definierats på ett korrekt sätt. De flesta nöjer sig med att känna till ordets huvudsakliga betydelse, utan att egentligen definiera för sig själv vad det egentligen betyder. För många är frihet synonymt med valmöjlighet, men det är inte riktigt sant. I alla fall måste man i dessa tillfällen särskilja demokratisk frihet från levnadsfrihet och kommersiell frihet. Om jag vill handla min sprit på systemet eller på Ica får aldrig jämställas med min rätt att yttra dessa ord eller tillskriva mig vilken ideologi som mig behagar. Dessvärre har frihetsdebatten sällan kommit att beröra de olika definitioner av frihet som parallellexisterar med varandra, men vars betydelse och konsekvenserna av dessa skiljer sig radikalt. Frihet som ett unisont universalbegrepp är därför något som jag nästan ser rött när jag hör gemene man tala om som en politisk målbild.
Hela ekvationen är barock och visar inte bara (förhoppningsvis) på ett rent affektionsbundet yttrande, utan också på bristande inblick i världsbilden. Förmildrade vapenlagar skulle förstås öka andelen vapen i omlopp och därmed även risken för medborgargarden öka, samtidigt som våldet knappast lär minska av möjligheten att skjuta ned varandra. Vad Ekroth inte tycks vara införstådd med är att sänkta vapenkrav också skulle gynna kriminella samt öka den allmänna rädslan i samhället. Den trygghet som Ekrotharna i alla fall offentligt tycks värna så mycket om, skulle vi nog kunna kyssa farväl för alltid. Jag börjar betvivla att det ens är ett verkligt mål och kanske rör det sig återigen om retorik för att vinna röster från dem som känner att det var så mycket tryggare förr i tiden.
Jag tror att det stora problemet just nu är att världen i sig är segregerad på så många olika sätt, men där det egentligen främst är den ekonomiska snedfördelningen som förklarar det våld som präglar vår vardag. Man kommer inte ifrån att det är en överväldigande majoritet av islamistiska terrorattentat, så att diskutera bort det är meningslöst. Däremot är det en så begränsad skara människor so genomför dessa handlingar och de har mer än sin religion gemensamt. Psykisk ohälsa och utanförskap är två betungande faktorer som inte sällan kan triggas igång av fattigdom. Tyvärr är ekonomisk "Tvångsfördelning" en icke-fråga idag och om det ens är ett bra förslag låter väl lika affektionssjukt som Ekroths och PK-vänsterns lösningar. Däremot en investering i välfärd, arbete och skola kan bidra till långsiktig förändring. Jag har inga geniala lösningar, men att fokusera på det kontinuerliga och dess processer tror jag är den enda riktiga lösningen. Terrorism kommer att prägla vår samtid många år, men ett målinriktat arbete kan kuva den väsentligt.
En annan grundproblematik ligger i vårt frihetsknarkande. Frihet är västvärldens starkaste ord, mycket till följd av den liberala hegemoni som etablerats till följd av kolonialism, handel, god inventionsförmåga och liberala politiska agendor. Inget ords betydelse är så viktigt för var människa, oavsett politisk tillhörighet. PK-vänstern och nyliberalerna står väldigt nära varandra i sin tro på individens förmågor och rätt till autonomi. Tyvärr är ordet så stort att det ej definierats på ett korrekt sätt. De flesta nöjer sig med att känna till ordets huvudsakliga betydelse, utan att egentligen definiera för sig själv vad det egentligen betyder. För många är frihet synonymt med valmöjlighet, men det är inte riktigt sant. I alla fall måste man i dessa tillfällen särskilja demokratisk frihet från levnadsfrihet och kommersiell frihet. Om jag vill handla min sprit på systemet eller på Ica får aldrig jämställas med min rätt att yttra dessa ord eller tillskriva mig vilken ideologi som mig behagar. Dessvärre har frihetsdebatten sällan kommit att beröra de olika definitioner av frihet som parallellexisterar med varandra, men vars betydelse och konsekvenserna av dessa skiljer sig radikalt. Frihet som ett unisont universalbegrepp är därför något som jag nästan ser rött när jag hör gemene man tala om som en politisk målbild.
Terrorism har inte sällan kommit att bli en debatt om frihet. Vissa vill minska specifika människogruppers rörelsefrihet och skärpa lagstiftning kring exempelvis religiösa symboler, vilket ska stärka enighet och standardisera västerlänningen, men det inkräktar samtidigt på individers demokratiska frihet och levnadsfrihet. De får helt enkelt en tro med lagstiftade restriktioner och observera att jag inte förbehåller mig rätten eller ens viljan att diskutera civil anpassning i detta inlägg. Det är en annan debatt som kan brytas ned i hundra kapitel. Dessa förslag i sig är dock problematiska samt segregerande på många vis och huruvida det skulle stävja terrorattentat är jag ytterst skeptisk till, däremot kan risken för kontraproduktivitet öka lavinartat.
Jag tror istället på en allmän förändring gällande vår levnadsfrihet. Edgar J. Hoover var en fruktansvärd person på många sätt och hans skrupler behöver inte ens ifrågasättas för de fanns allt som oftast inte. Däremot måste man ge honom att han skötte delar av sitt jobb utmärkt. I ett polariserat samhälle kunde han kontrollera de flesta organisationer som fanns i landet, genom avlyssningar, infiltrationer och även manipulationer. Han manipulerade exempelvis fram en spricka mellan Malcolm X och hans fru Betty. Dessa metoder är förstås hemska och definitivt ingenting som jag efterfrågar. Vad jag vill komma åt är att det nog är bra om poliser ges möjlighet till inblick i olika organisationer och dess verksamhet. På så vis kanske de inte behöver "misstänka" i samma grad och istället agera och förebygga, vilket är tusen gånger bättre än att folk går runt och tror illa om varandra, även om det faktiskt skulle innebära viss övervakning och en indirekt internering på vår upplevda levnadsfrihet. En polisstat är dock inte vad jag efterfrågar och givetvis måste även detta regleras oh kontrolleras. Jag ska av ren okunnighet inte gå in djupare på detta, eftersom jag inte är tillräckligt påläst i saken.
Slutligen tycker jag att man i skolan bör fokusera ytterligare på kulturstudier. Inte för att tvinga fram en "svenskhet", den idéen i sig är nog dömd att misslyckas och skall därför definitivt inte vara ett mål, utan snarare för att lära unga människor om människans särart och hur fascinerande och stundom farligt det kan vara när dessa kommer samman och bildar gemenskap. Enighet behöver inte vara kulturbundet (det är nog ytterst sällsynt att det faktiskt är knutet till kulturen som helhetsbegrepp), men för att inse detta behövs kunnighet om kulturer och dess konstruktioner. Framtiden tillhör de unga och de kommer kunna hitta lösningar som vi inte vet finns, men det börjar med att kunskaper sprids. Exempelvis kunskapen om just tidigare nämnda frihet, jämlikhet och hur ingenting någon gång någonsin får sättas över människans rättigheter, skyldigheter och jämlikhet.
Vapen som lösning är inte enbart en dum idé, den är direkt oansvarig och idiotisk. Att en svensk politiker faktiskt föreslagit det, är demokratins dystopiskt självuppfyllande profetia, nämligen att vilken idiot som helst kan komma till tals. Okunskap gör att människor, även dem tyckandes i ren affektion, verkar gilla idéen. Tolerans som en lösning är tomma ord, då tolerant inte är något som man bestämmer sig för att vara, utan en förmåga som växer fram genom förståelse och förändringar, vilket i sig måste skapas. Innan detta gjorts är tanken om tolerans bara en utopi. Dessa förändringar måste bygga på långsiktighet, kunskap och ihärdighet. Affektion är fint och viktigt. Det är våra känslor som kokar och dessa måste få ges utlopp. Det är en empatisk handling för de som drabbats och ett fördömande av de som agerat, vilket är helt rätt, men att bygga sin politiska agenda på och i de mest extrema av känslolägena, ja det är nog direkt farligt.
Slutligen tycker jag att man i skolan bör fokusera ytterligare på kulturstudier. Inte för att tvinga fram en "svenskhet", den idéen i sig är nog dömd att misslyckas och skall därför definitivt inte vara ett mål, utan snarare för att lära unga människor om människans särart och hur fascinerande och stundom farligt det kan vara när dessa kommer samman och bildar gemenskap. Enighet behöver inte vara kulturbundet (det är nog ytterst sällsynt att det faktiskt är knutet till kulturen som helhetsbegrepp), men för att inse detta behövs kunnighet om kulturer och dess konstruktioner. Framtiden tillhör de unga och de kommer kunna hitta lösningar som vi inte vet finns, men det börjar med att kunskaper sprids. Exempelvis kunskapen om just tidigare nämnda frihet, jämlikhet och hur ingenting någon gång någonsin får sättas över människans rättigheter, skyldigheter och jämlikhet.
Vapen som lösning är inte enbart en dum idé, den är direkt oansvarig och idiotisk. Att en svensk politiker faktiskt föreslagit det, är demokratins dystopiskt självuppfyllande profetia, nämligen att vilken idiot som helst kan komma till tals. Okunskap gör att människor, även dem tyckandes i ren affektion, verkar gilla idéen. Tolerans som en lösning är tomma ord, då tolerant inte är något som man bestämmer sig för att vara, utan en förmåga som växer fram genom förståelse och förändringar, vilket i sig måste skapas. Innan detta gjorts är tanken om tolerans bara en utopi. Dessa förändringar måste bygga på långsiktighet, kunskap och ihärdighet. Affektion är fint och viktigt. Det är våra känslor som kokar och dessa måste få ges utlopp. Det är en empatisk handling för de som drabbats och ett fördömande av de som agerat, vilket är helt rätt, men att bygga sin politiska agenda på och i de mest extrema av känslolägena, ja det är nog direkt farligt.
